Bussar är bra företeelser. Man har tid att sitta och tänka på dem. Speciellt när man åkt dem tillräckligt många gånger för att inte ens märka när någonting nytt dyker upp  utanför fönstret. Det var tex inte många veckor sen jag märkte att de byggt om hållplatsen i Gemla, fast jag åkt förbi den hållplatsen flera gånger i veckan de senaste åren. Vet dock inte när den byggdes om, men jag brukar sova/vara någon helt annan stans när jag väl kommer dit.

Nu sitter man ännu en gång på buss 144 mot Vislanda på väg hem från aktiviteter i Växjö. Av någon anledning har jag kännt mig väldigt vemodig hela dagen, utan att kunna sätta fingret på vad det har varit för något. Jag är medveten att om att jag har mycket att tänka på nu och gå igenom som till viss del kan förklara känslan, men det finns något där som jag förtränger och inte alls vill lyssna på. Vad det är vet jag inte.

Det verkar finnas någonting där som gör att jag verkligen inte förmår mig att vara glad, samtidigt som det inte finns något specifikt att vara ledsen över.

Så nu har man lite tid att bara sitta ner, med lite ambient-musik i öronen och bara fundera på allt mellan himmel och jord. Känns som om det var ett tag sen man stannade upp ordentligt och bara gick igenom allt som ligger och gror.

Förhoppningsvis blir jag lite klokare på vad det kan vara tills imorgon.